Herr Robert Nozick
Har nu lämnat in hemtentan och känner mig så där lagom svettig efter 2½ dags tangentbordsvalser. Man kunde inte ta fel på min lycka när kursen allmän rättslära avslutades med en argumentationsanalys av Nozicks Anarki, Stat och Utopi med betoning på om omfördelning är rättvisa eller inte.
När man nämner Nozick tänker många kallt, hårt, nattväktarstat, klara dig själv- bäst du vill. Nozick har för många blivit ett skälssord och tar man upp honom som exempel i en svensk debatt ligger man risigt till.
Nozick för mig har alltid väckt intresse. Han liknar skattebetalningen med tvångsarbete, något som jag i viss mån tycker att den är. Vissa dagar i veckan jobbar man inte åt sig själv - utan man jobbar åt staten. För omfördelningens skull. Att sedan 8 av 10 skattekronor kommer tillbaka till mig genom livets gång gör ju att skatteinbetalningen blir än mer absurd.
Han kritiserar hårt de mönsterbildningsfilosofer som Rawls, Marx och Bentham som söker ord för att fylla ut den klassiska maximen "Från var och en...till var och en...". Själv förespråkar han att fördelningen sker genom människors fria val och på den fria marknaden (redan nu vet jag att 1002 läsare kommer att hoppa igång).
Men är det inte en intressant tanke? Nozick sammanfattar sin tes med:
"Åt var och en som han väljer, till var och en som han blir vald".
Frihet, Valfrihet och enligt Nozick större rättvisa.
När man nämner Nozick tänker många kallt, hårt, nattväktarstat, klara dig själv- bäst du vill. Nozick har för många blivit ett skälssord och tar man upp honom som exempel i en svensk debatt ligger man risigt till.
Nozick för mig har alltid väckt intresse. Han liknar skattebetalningen med tvångsarbete, något som jag i viss mån tycker att den är. Vissa dagar i veckan jobbar man inte åt sig själv - utan man jobbar åt staten. För omfördelningens skull. Att sedan 8 av 10 skattekronor kommer tillbaka till mig genom livets gång gör ju att skatteinbetalningen blir än mer absurd.
Han kritiserar hårt de mönsterbildningsfilosofer som Rawls, Marx och Bentham som söker ord för att fylla ut den klassiska maximen "Från var och en...till var och en...". Själv förespråkar han att fördelningen sker genom människors fria val och på den fria marknaden (redan nu vet jag att 1002 läsare kommer att hoppa igång).
Men är det inte en intressant tanke? Nozick sammanfattar sin tes med:
"Åt var och en som han väljer, till var och en som han blir vald".
Frihet, Valfrihet och enligt Nozick större rättvisa.
posted by Annie at 16:49
26 Comments:
Ja du,
och man nu då inte blir vald?
:-)
Konstigt att du inte skrev nyliberalism någonstans i blogginlägget? Är det för att inte vara övertydlig med det riktiga budskapet.Förstår mig inte på er ledare inom cuf, ni har helt glömt de forna värden som vi har haft och ger er ut på en lång lång resa åt höger.tråkigt.
INtressant, men läser inte du juridik? Extraknäcker du vid sidan om? *ler*
Finns nog en anledning till att Nozick slutade att försvara sina åsikter i Anarki, stat och Utopia på senare år.
Men då vet vi var du står då. Ett sådant samhälle skulle vara den starkes samhälle, anarkokapitalism suger verkligen jävligt mycket. Om ett anarkistiskt(även om Nozick förespråkade lite stat, iaf till att börja med, om jag inte misstar mig?) samhälle ska fungera så måste det vara socialistiskt organiserat. Annars kommer folk att dö, de fattiga skulle inte ha en chans. Det är inte rättvisa enligt mig.
Trist att när någon tänker och resonerar lite fritt kring Nozick (Annie skriver "i viss utsträckning" och "är det inte en intressant tanke?") tänder folk på alla cylindrar på det sätt som syns i kommentarerna.
Sedan kan man ju fundera kring om det faktum att 8 av 10 skattekronor kommer tillbaka till den som betalt dem, gör systemet mer eller mindre absurt.
Okejrå. Jag kan ta tillbaka lite av det jag sa. Men Nozick är typ intressant på samma sätt som nazism.
Oj, va bra, här kommenterar ni utan min hjälp.
SKÖNT.
samhälle ska fungera så måste det vara socialistiskt organiserat. Annars kommer folk att dö, de fattiga skulle inte ha en chans. Det är inte rättvisa enligt mig.
Huh?
Enligt logiken att bara Pappa Staten någonsin vill hjälpa människor, och dina syskon, föräldrar, vänner och grannar skulle låta dig dö av svält om inte samhället var socialistiskt?
Intressant logik, jag saknar dock några steg i härledningen..
Säg att dina syskon dött av svält under uppväxtåren, din pappa tagit livet av sig, din mamma går på heroin som bordellen tillhandahåller henne och dina vänner och grannar sitter i samma sits som dig.
Staten behövs inte, men man måste se till att barnet inte dör av svält, att familjefadern inte halvt jobbar ihjäl sig för flera arbetsgivare samtidigt tills han inte orkar längre och tar livet av sig, att slavprostitution inte förekommer och att hela grupper av samhället - klasser - befinner sig i från födseln hopplösa situationer.
Detta kräver gemenskap, solidaritet, demokrati, samarbete o.s.v. Med andra ord socialism.
Det bästa är att avskaffa både stat och kapitalistklass. I stället kan de som direkt berörs av besluten också vara de som tar besluten. Främst tänker jag på att anställda bör styra och äga sina företag.
"Främst tänker jag på att anställda bör styra och äga sina företag."
Visst har du rätt i att fler borde äga. Men menar du att alla anställda måste äga lika mycket i bolaget? Hur gör man om man måste anställa fler, ska de automatisk och gratis få delägarskap? Eller måste man varit anställd en viss period? Vad händer om företaget går dåligt och man måste säga upp folk? Vad gör man med folk som vill sluta, ska de tvingas säga upp sitt delägarskap?
Menar du vidare att alla beslut som rör företaget ska fattas gemensamt? Eller ska det finnas en chef? Ska den personen få mer betalt för sitt ökade ansvar, eller?
"Säg att dina syskon dött av svält under uppväxtåren, din pappa tagit livet av sig, din mamma går på heroin som bordellen tillhandahåller henne och dina vänner och grannar sitter i samma sits som dig."
Ja och dessutom är man enbent och blind och har genererande hårväxt och dålig andedräkt.
Då är det bara politikerna som kan hjälpa en, eller?
Drugs are bad for you, mmmkay?
På en mer allvarlig not, mer riktat till Annie:
Det är rätt intressant hur det i den svenska debatten (som du nämner) bara är Staten som kan vara solidarisk, och man kan bara vara solidarisk via Staten, via skattsedeln.
Det är inte bara feltänk på basis av att andra än staten faktiskt kan vara solidariska: vänner, släkt, familj, frivilliga organisationer m fl.
Det är även fundamentalt fel ur den synvinkel att Staten och dess byråkrater inte har något större intresse av folks välmående: om man är "solidarisk" och betalar gott med skatt, så är det upp till dessa byråkrater hur de vill använda pengarna.
Flyger de hellre privatplan till fotbollsmatcher än hjälper fattiga finns inte så mycket du kan göra förutom att knyta näven i fickan: du har ingen kontroll över hur dina inbetalningar förvaltas.
Får du däremot behålla pengarna och förvalta dem själv, så kan du själv avgöra hur du vill hjälpa andra med dem: du kan ge dem till olika välgörenheter, och visar det sig att någon av dem inte förvaltar pengarna väl, så har du valet att låta bli att ge till dem igen. Det är ett val du inte har när du betalar skatt: Staten är ett svart hål utan vare sig större yttre krav eller ansvarshållning förutom någon gång var fjärde år, då folk av gammal vana åter röstar likadant.
Sedan har det visat sig gång på gång att statliga program är underlägsna privata välgörenheter och organisationer: de senare tenderar att hjälpa folk ur tillfälligt svåra situationer.
Staten däremot hjälper folk först när det är för sent, för att sedan hålla dem nere i bidragsberoende och andra beroenden för att göra dem till fogligt valboskap som inte vågar rösta bort handen som föder dem.
"Åt var och en som han väljer, till var och en som han blir vald"
Mycket tänkvärt! Tack för det citatet.
Anonymous: "och man nu då inte blir vald?"
Det är inte helt enkelt att svara på. Men oavsett i vilken grad man skulle kunna tänka sig att ta citatets politiska konsekvenser andas det ändå en hälsosam ödmjukhet som saknas i vårt samhälle. Att bli vald är inte en rättighet utan något man förunnas. Tro det eller ej.
Om man istället vänder på frågan och tittar på "åt var och en efter förmåga till var och en efter behov", vad händer om någon inte vill dela med sig, ska man ta till tvång då? Vem bestämmer vilkas behov som är viktigast?
Inte heller lätt att svara på.
Liksom Wille tycker jag att det är underligt att staten alltid måste vara alla goda gåvors givare. Har ni tänkt på att när man säger att "det måste samhället ta hand om" så menar man att det är staten som måste sköta det. I Sverige har det gått så långt att ordet "samhället" och "staten" används synonymt! Hur har det blivit så?
Är människor så hemska att de inte spontant utan statligt tvång kan forma samhällsstrukturer som hjälper människor i nöd, eller kan det vara så att vi genom staten instutitionaliserat ett rättighetstänkande som marginaliserat människors enskilda engagemang.
Idéer som Nozicks gör mig ledsen. Varför pratar man om valfrihet och frihet i stort?
Föds jag utan tillgångar så ligger mina val till försörjning i att bli kriminell eller sälja min kropp för diverse arbeten. Valet att själv få staka ut en behaglig fri framtid finns inte. Kan jag inte få arbete för att min kropp inte duger till försäljning så finns valmöjligheterna kriminalitet eller död kvar.
Vad är det hos anarkokapitalismen eller nyliberalismen som har en sådan dragningskraft? Varför vill man skapa en värld med hänsynslös konkurrens, misär, ett svältande prekariat och rädsla?
Är det inte dags att börja tänka om och sträva efter en framtid där människor kan få leva i nån form av glädje, där ens liv blir viktigt och vi inte spärrar in varandra och förvägrar varandra möjligheterna att använda och njuta av det som vi gemensamt skapar.
"Ja och dessutom är man enbent och blind och har genererande hårväxt och dålig andedräkt."
Ja, tänk om. Tänk om man inte har några anhöriga eller vänner kapabla att hjälpa en, och dessutom är blind och enbent. Vad ska man då göra? Dö? Det verkar vara ert svar. Lite spill får man väl räkna med... Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett...
Har man ingen givmild person i sin närhet, då är man död i ert totalt nyliberala samhälle. Att ge obegränsad makt till privata diktaturer (toppstyrda företag med vinst, makt, inflytande och mera vinst som målsättning) skapar inte ett gott samhälle. Det skapar ett samhälle där "överflödiga" människor, kostnader, elimineras genom svält, missbruk, våld, överansträngning och så vidare. Vi har redan alldeles för mycket av den varan.
Föds jag utan tillgångar så ligger mina val till försörjning i att bli kriminell eller sälja min kropp för diverse arbeten.
Du har inte bara en väldigt negativ syn på din egen och människors kapacitet att skapa goda liv åt sig själva ur ingenting, du har även fundamentalt fel:
Majoriteten av världens rikaste individer har inte ärvt några pengar, de flesta kommer ur antingen medelklass bakgrund eller en mycket enkel bakgrund, deras föräldrar har inte haft några tillgångar, de har skapat allt själva.
Vidare ligger det i marknadens natur att gamla dominerande företag ständigt slås ut av nya, snabbväxande företag startade av entreprenörer med små medel. Gammal dominans innebär i de allra flesta fall morgondagens has-been.
Ja, tänk om. Tänk om man inte har några anhöriga eller vänner kapabla att hjälpa en, och dessutom är blind och enbent. Vad ska man då göra? Dö? Det verkar vara ert svar.
Ja om någon skulle vara i den bisarra situationen så finns det säkerligen godhjärtade människor på annat håll. Kyrkan, Frälsningsarmén och andra privata välgörenheter och organisationer har hjälpt folk i svåra situationer avsevärt längre än vad staten gjort det.
De har dessutom oftast gjort det med bättre långsiktig framgång genom att hjälpa folk att hjälpa sig själva om det varit möjligt.
Staten är inte solidaritet.
Att utkräva det ena med det andra från andra människor under pistolhot är inte solidaritet.
Solidaritet är att hjälpa andra av sin egen fria vilja, utan tvång och utan att tvinga andra.
Nej, det är välgörenhet. Välgörenhet och solidaritet är två skilda saker.
Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.
Alltså, typ, en för alla, alla för en. Alla jobbar tillsammans, för allas bästa. Gravt förenklat.
Reas: Slutade försvara? Det där är mer eller mindre en urban legend.
"What I was really saying in The Examined Life was that I was no longer as hardcore a libertarian as I had been before. But the rumors of my deviation (or apostasy!) from libertarianism were much exaggerated."
Några frågor från en förvirrad medborgare:
1. Vart tog ekohumanismen och socialliberalismen vägen inom C och CUF?
2. Tror ni att C och CUFs nya profil, till höger om de nya moderaterna, kommer att ge utdelning i höstens val?
3. Hur kunde det gå så fel?
Om solidaritet går ut på att offra mina egna värden för kollektivets bästa så vill jag å det bestämndaste ta avstånd från det. Folk som ser det som något de själva mår bra av att hjälpa andra, vilket nog de flesta inklusive mig känner även utan statligt tvång, kan göra bra mycket mer än en våldsapparat för att hjälpa fattiga. Ett bra exempel finns här: http://www.classifiedpost.com/jsarticle.php?lcid=HK.EN&artid=3000012602&arttype=CHGP&artsection=NEWSCENTRE&communitycode=
Tänk om man inte har några anhöriga eller vänner kapabla att hjälpa en, och dessutom är blind och enbent. Vad ska man då göra? Dö? Det verkar vara ert svar. Lite spill får man väl räkna med... Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett...
I den svenska statsbudgeten går ca en halv procent till socialbidrag och handikapphjälpmedel. Det är en mycket liten kostnad som gott och väl hade kunnat täckas av välgörenhet om skatterna varit markant lägre.
Faktum är att jag skulle vilja vända på frågan och mena att just funktionen att ta hand om de allra svagaste i samhället är alldeles för viktig för att överlämna åt politikerna. Precis som sjukvården.
Wille,
det är ju exakt det Nozick tar upp i boken om staten och solidariteten. Precis så fungerar ju den svenska debatten också. Staten är garanten för trygghet, för solidaritet och konstigt nog nu även friheten.
Solidariteten existerar ju framför allt i de frivilliga organisationerna och skapas av varje individ. Inte genom konstgjord andning, skatter och stat.
1. Vart tog ekohumanismen och socialliberalismen vägen inom C och CUF?
Ekohumnanismen finns i CUF:s idepolitiska program och socialliberalismen i C:s pariprogram. :-) Tror det står där om du läser.
2. Tror ni att C och CUFs nya profil, till höger om de nya moderaterna, kommer att ge utdelning i höstens val?
Det vet vi inte förrän efter valet. Jag tror att vår profil för fler jobb och större trygghet, för mer självkänlsa och färre pekpinnar kommer dra fler röster, ja.
3. Hur kunde det gå så fel?
Hittills har det gått väldigt bra måste jag säga. Om inte osynliga partiet hade smällt sönder vår egendom hade resultatet varit än mer lysande.
Det finns inget solidariskt med dagens sossestat. Solidaritet måste vara frivillig.
Att stjäla pengar av andra och sen ge bort dem är inte solidariskt. Varken tjuven eller offret har givit bort eget ihoptjänade pengar frivilligt.
A, S OCH U är förvrigt en läsvärd bok även om jag var nyliberal långt innan jag läste den.
Mitt favaoritparti är det om Wilt Chamberlain och distributiv rättvisa.
Hej! Noterade att du körde med "8-av-10-skattekronor-går-tillbaka-grejen. Den har jag själv använt åxå, men såg just en bloggpost som inte alls höll med om detta: http://danne-nordling.blogspot.com/2007/01/34-procent-av-livets-skatter-gr-till.html
Skicka en kommentar
<< Home